Den har nu full uppmärksamhet, men lösningarna är akutbandage.
"Att peka på varandra är irriterande", förklarade Wiersma sin frustration. Hur kunde en sektor ha sjunkit så djupt ner i avgrunden? Det ska vara elektriskt, det ska vara hållbart, det ska vara billigt, det får inte skada politiken, det ska transportera allt utom barn som behöver vård från hemmet till skolan eller dagis på ett tillförlitligt sätt.
fall i Haag
"En svältlön", medgav ministern. Förare som är de första att ställas till svars för resultatet av år av politisk politik och som glider ner i avgrunden. Resultatet av en sektor som samarbetade för att klämma sig in under rubriken marknadskrafter. Allt snyggt ordnat i persontransportlagen 2000 (Wp2000), som trädde i kraft den 1 januari 2001, i syfte att förbättra transporternas kvalitet och effektivitet samt sänka transportkostnaderna.
Förare som inte alltid försöker hålla lätta barn under kontroll och samtidigt hålla ett öga på vägen. Och allt det för en timlön på tolv euro i timmen. En lön som är föremål för kontroverser och som har trakasserat fackförbunden CNV och FNV samt arbetsgivarorganisationen KNV i månader. Så pass att NEA-indexet kommer att fastställas två veckor senare eftersom det inte finns något nytt kollektivavtal ännu. Det är privata företag där staten endast har en begränsad roll.
anbud
Persontrafiklagen föreskrev en annan marknadsorganisation för taxitransporter, nämligen en nästan fullständig liberalisering där alla som uppfyllde några minimivillkor kunde ge sig ut på vägen som taxichaufför. Å andra sidan var det uppkomsten av kontrollcentraler. En lösningsmodell som påtvingas tjänstemän av kontakter som är framgångsrika i anbud eftersom de överbryggar klyftan mellan resenärernas behov, offentliga organisationers vision och resurser och utbudet av transportörer.
Åtminstone var det teorin, men det är snarare en modell där det inte längre finns utrymme för entusiasmen hos små lokala entreprenörer som tar eleverna till skolan med passion och vid behov är i direktkontakt med föräldrarna om det händer något oväntat. försening på vägen.
Politiker Haag håller med och vill vända decentraliseringen. Om kammaren uppmanar ministern att göra det är han också beredd att överväga om det vore bättre att vända decentraliseringen av studenttrafiken och föra tillbaka den till centralregeringen. Något som statsrådet och representanthuset fortfarande slänger i kommunstyrelsen för att ta reda på lösningsmodellen av lokala politiker. Sedan 1986 ansvarar kommunerna för genomförandet av elevskjutsarna.
ansvarig
Ingen lätt uppgift, eftersom varje oppositionsparti vill hålla en ansvarig rådman ansvarig för avtal som uppstår genom anbud. Det är så illa i dag att även transportörer håller lokalpolitiker ansvariga för sin egen oförmåga. Därmed dras alla medel ur garderoben och folk struntar till och med i att förare i många fall inte ens längre vill jobba för transportörer. Något sådant kallas numera personalbrist, men ett bra kollektivavtal kommer också att gynna utflyttningen inom sektorn!
Men just nu ser vi främst nödlösningar. De är palliativa, och det är plågsamt. Riksdagsledamot Paul van Meenen vill ålägga kommuner att betala för en taxi om det inte går att ordna transporter på annat sätt. Det är i första hand lösningen för att lindra barns och föräldrars sorg. Frågan är bara, var får man den där taxin ifrån? Å andra sidan debiterar kommunerna då den skattskyldige två gånger för samma transport. Också komplicerade situationer för föräldrarna, för vem ringer taxin som fortfarande finns och vad gör resten av föräldrarna?
uppmärksamhet
Taxi- och hälsotransportsektorn har sett problemen öka i flera år. Många anbud förvandlas till ett drama, en politisk twist, ett mediespektakel, en dyr utredning och efterföljande tråkiga slutsatser där i de flesta fall alla ställs till ansvar vid sidan av. Inte politiken, transportörens vision eller anbudssystemet vilka frågor som ställs. För att uppmärksamma detta problem var det nödvändigt att Elijah Delsink, ordförande för branschorganisationen Elevintresse i sekundär specialpedagogik (LBVSO), inför utskottsdebatten presenterade en namninsamling med 100.000 XNUMX namnunderskrifter till ministern.
Den har nu full uppmärksamhet, men lösningarna är akutbandage. Och det är sorgen för elever, föräldrar och förare. Något måste göras för att lösa problemen med transporter av elever till specialundervisning, men på kort sikt är vi beroende av akuta åtgärder. Hur svårt kan det vara att få någon från A till B?
