Medborgarna undrar när de kommer att kunna ta tåget utan rädsla igen.
Tågstationerna, som en gång symboliserade den säkra porten till världen, blir alltmer en fristad för alla typer av olägenheter och brott. Oavsett om det är rån, ficktjuvar eller sovande lösdrivare är bristen på säkerhet svår. Och de politiska aktörerna? De pekar fingrar åt varandra när det kommer till ansvar. Osäkerhet och förfall på tågstationerna är en oroande trend och ett politiskt pingisspel.
Premiärminister i huvudstadsregionen Bryssel Rudi Vervoort (PS) uttalade att säkerhet är och förblir en federal fråga. I ett färskt pressmeddelande uppgav premiärminister Alexander De Croo och inrikesminister Annelies Verlinden att huvudstadsregionen Bryssel återigen skulle få ansvar efter att ha utarbetat en plan för livskvalitet och säkerhet. Men hittills har inga åtgärder vidtagits, samtidigt som problemen fortsätter att hopa sig.
Regeringen beskriver ett tillvägagångssätt i flera skikt. Den första axeln fokuserar på att ta itu med brottslighet och illegalitet runt stationerna. Den andra axeln rör situationen för hemlösa, missbrukare och allmän renlighet i och runt stationen. Slutligen vill regeringen genomföra infrastrukturarbeten runt stationerna för att förbättra säkerheten, med särskilt fokus på NMBS och Infrabel.
Det är anmärkningsvärt att inga ytterligare federala resurser ännu har tilldelats för att stödja planen. Philippe Close, borgmästare i Bryssels stad, var glad över att åtgärder äntligen vidtogs, men betonade att uppmärksamhet också måste ägnas folkhälsan.
Sedan NMBS vd Sophie Dutordoir uppmanade till handling förra veckan verkar situationen ha blivit ett politiskt pingisspel. Nationellt kriscentrum har nu i uppdrag att samordna samarbetet mellan alla tjänster och politiska nivåer, men konkreta åtgärder har inte tagits. Det är dags för inblandade parter att gå samman för att hitta en långsiktig och effektiv lösning på förfallet och otryggheten på våra tågstationer.
Nationell narkotikakommissarie Ine Van Wymersch har utsetts för att hjälpa till att hitta lösningar, särskilt när det kommer till missbruksproblemen runt stationerna. Detta kan vara ett viktigt steg för att kontrollera en situation som är både resultatet och orsaken till en del av olägenheterna och brottsligheten. Ändå uppstår frågan om det räcker med en tjänsteman för att ta itu med ett komplext problem som har både sociala och infrastrukturella aspekter.
Regeringen förordar också en mer omfattande kameraövervakning. Även om detta kan bidra till en känsla av trygghet och kanske till och med har en förebyggande effekt, är det ingen komplett lösning. Kameror kan inte ingripa, utan fungerar främst som ett medel för retrospektiv undersökning. Bristen på federala resurser kan innebära att implementering av effektiv tillsyn kommer att bli en utdragen process.
Problemet med otrygghet och försämring vid tågstationer är komplext och mångskiktat. Det kräver ett samordnat tillvägagångssätt från både federala och lokala myndigheter, men också från sociala organisationer och tågföretagen själva. Premiärminister De Croo betonade vikten av att skapa en "miljö som är mindre mottaglig för det vi ser idag", men det är tydligt att detta kräver mer än bara ord.
