Behovet av att se bortom nedskärningar och vikten av att lyssna på praktiska erfarenheter.
Roelof Veenbaas, en myndighet inom området rullstolsforskning och mobilitetsrådgivning, har några saker att säga om den nuvarande policyn inom målgruppstransporter. Och han borde veta, efter år av arbete med säkerheten för rullstolstransporter på organisationer som TNO Wegtransportmiddelen och Stichting Vast = Beter. Veenbaas kritik är i linje med den brådskande vädjan som Royal Dutch Transport (KNV) Healthcare Transport and Taxi gjorde till de holländska borgmästar- och aldermenråden. Ordförande Bertho Eckhardt betonade detta ohållbar situation där sjukvårdstransportörer och deras personal idag verkar, särskilt när det gäller elevskjutsar för läsåret 2023-2024.
Ett kärnproblem är den stora bristen på förare, en fråga som enligt Veenbaas systematiskt underskattas i anbudsförfaranden. Denna blinda fläck är oroande inte bara för transportörerna utan också för föräldrar, som vanligtvis är i mörker om de så kallade "hemliga" kvalitetsavtalen i det tilldelade anbudet.
Veenbaas efterlyser en ärlig och transparent dialog som fokuserar på verkligheten och inte på det besparingsmöjligheter. ”Världen har förändrats; det finns fler separationer, behoven har blivit mer varierande och komplexa. När ska vi inse den komplexiteten och integrera den i vår planering och policy?” Han gör det klart att tonvikten bör ligga på att undvika "inlärningsskador" för barnen, snarare än kostnadseffektivitet.
"Det är dags att vi inser att målgruppstransporter inte bara handlar om att köra från A till B. Det handlar om barn med särskilda behov, det handlar om deras säkerhet och deras framtid. Och det handlar verkligen också om de människor som tillhandahåller denna viktiga tjänst: förarna."
Att förare ofta får skulden för transportproblem är en annan smärtsam sanning som Veenbaas påpekar. ”Dessa förare är ansvariga under resan, men har inget inflytande på den stress som reseplaneringen orsakar. Om något går fel ska du inte skylla på föraren.”
Medan debatten om de aktuella problemen med studenttransporter rasar, sätter Veenbaas ett annat kritiskt inslag i rampljuset: själva transporternas kvalitet. Han understryker vikten av att bygga förtroende och erkänna målgruppsförarens roll som ett yrke i sig. "Det är hög tid att vi förser kvalitetskonceptet med verklig substans", säger han. Han tar också upp den dagliga variationen inom transporter, en verklighet som ofta ignoreras när policyer och anbud utarbetas.
Ett missat tillfälle, enligt Veenbaas, är bristen på samtal med företag som lämnat sektorn för att de inte kunde leverera kvaliteten för det pris som satts genom anbudet. Otillräcklig uppmärksamhet ägnas också erfarenheter från förare och läroanstalter som framgångsrikt bidragit till väl fungerande transporter. Problemet, enligt Veenbaas, är en djupt rotad rädslakultur som står i vägen för alla grundläggande förändringar.
Veenbaas argumenterar inte för ett fullständigt störtande av systemet, utan för ett mer nyanserat förhållningssätt som gör rättvisa åt komplexiteten i målgruppstransporter. – Kravet på mer effektivitet och besparingar bör inte ske på bekostnad av kvalitet och säkerhet, säger Veenbaas. "Vad vi behöver är hållbara lösningar som gör systemet inte bara mer effektivt utan också mer mänskligt."
lösning
Om vi kan lära oss något av erfarenheten och expertis hos personer som Roelof Veenbaas så är det att det inte finns några snabba lösningar på komplexa problem. Det kommer att krävas en samordnad insats från alla intressenter för att åstadkomma verklig förändring. Det som är tydligt är att det första steget är att erkänna problemen, och det andra steget är att ta de människor som hanterar dessa problem på allvar varje dag.
Larmklockan har ringts, inte bara av KNV utan också av personer som Roelof Veenbaas, som satt fingret på den ömma punkten med en mängd erfarenhet och expertis. Vad vi behöver är en grundlig omprövning av systemet, med fokus på de mänskliga aspekterna av transporter – från de barn som är beroende av denna service till förarna som håller i ratten.
Tidigare har Roelof, som forskare vid TNO på uppdrag av ministeriet för transport, samhällsbyggnad och vattenförvaltning, också bedrivit viktig forskning om säkerheten vid rullstolstransporter. Denna forskning fick nationell uppmärksamhet och ledde till en sändning av konsumentprogrammet Radar.
Roelof Veenbaas är en man med djupgående expertis och personlig erfarenhet inom området rullstolstransport. Som vetenskaplig anställd har han under många år ägnat sig åt design och säkerhetsanalyser av rullstolar. Detta ledde till medgrundandet av Vast Foundation = Bättre 2004, en organisation som arbetar för att förbättra säkerheten vid transporter för personer med funktionsnedsättning. Han bidrog till målen för denna stiftelse genom utbildning och information på arbetsplatsen fram till oktober 2014.
Men Veenbaas är inte bara expert på teori; han har också personlig erfarenhet. Hans sambo tog redan hand om deras fosterbarn Arjen, med mycket svåra multipelfunktionsnedsättningar (zEMB), när han träffade henne 1985. Arjen, som gick bort 2018 vid 45 års ålder, lärde Veenbaas mycket om nyanserna och utmaningarna med att leva med en funktionsnedsättning.
Denna kombination av professionell och personlig erfarenhet har gett Veenbaas ett unikt perspektiv, men det var inte utan sina svåra stunder. 2014 bestämde han sig för att stoppa sitt arbete med rullstolstransporter eftersom han kände sig allt mindre bekväm under diskussioner om justeringar av den "gamla" VVR-koden. Som oberoende forskare och erfaren förälder hade han svårt att göra sin röst hörd i ett landskap där delintressen ofta vägde tyngre än helhetsbilden och empatin för andra.
Veenbaas konstaterar att även om det juridiska sökandet efter en "skyldig" i (nästan)olyckor är förståeligt, bidrar detta inte till en verklig lösning på säkerhetsproblem. Istället förespråkar han en öppen analys av orsakerna till anmälningar om (nästan)olyckor, så att alla inblandade kan dra lärdom av dem. Enligt hans uppfattning är detta ett mycket effektivare tillvägagångssätt än att odla en skadekultur.
